Fått jobba lite i helgen, vilket iofs va kul å rätt nödvändigt eftersom jag inte fått ut ett öre annars nästa månad. Däremot har jag jobbat alldeles för lite i februari, lönen i mars kommer inte ens att täcka hyran. Drygt, börjar bli riktigt fattigt på mitt konto. Poolen ringde för nån vecka sen om att eventuellt få börja hoppa in på ett nytt ställe, å poolen skulle maila mitt nummer dit så skulle dom höra av sig, men jag har fortfarande inte hört nåt. Skulle verkligen behöva få börja jobba riktigt mycket från å med nu i mars, eftersom det sista jag vill är att behöva gå på soc å tigga pengar. Skulle ju va skönt att få det att gå runt fram tills man får en ordentlig lön i augusti iaf. Å det vore ju kul att få råd att kosta på sig att göra nåt kul mellan varven, åka bort en sväng även om det bara är över en helg tex. Har ju inte lämnat kommunen på snart två år, mer än bara över dagen. Å de få gångerna jag vart iväg utanför kommunen över dagen har det inte vart på nåra nöjesresor direkt.

Har börjat snurra i nån ond spiral neråt känns det som, eftersom jag inte har nåra pengar har jag inte ens råd att överleva, å om jag mot förmodan har pengar över till att både överleva å kosta på mig nåt har jag inte tid med nåt annat än att överleva. Om jag mot förmodan har både råd och tid till nåt mer än att överleva har jag ingen att hitta på nåt kul med. Brukarna å nån kollega de få gånger jag jobbar då, men brukarna hör ju å andra sidan till jobbet, å kollegorna träffar man ju också bara då man jobbar. Jag sitter för det mesta isolerad hemma med katterna. Å ju mer jag sitter isolerad hemma utan att träffa folk på min fritid å gör nåt kul, desto jobbigare blir det att träffa folk åsså, nästan så man börjar tro att man blivit folkskygg. Vill knappt gå å handla längre, behöver vi nåt hemma ber jag gärna sambon att köpa med det på väg hem från jobbet, å om jag måste handla går jag helst på konstiga tider för att slippa träffa folk. Läskigt när man börjar märka själv vilka konstiga vanor man börja få av sin isolering. Drar mig mer å mer för att via mig ute bland folk å de där med att behöva va social börjar nästan bli obehagligt... Börjar visst gå riktigt utför med lilla mig. Men å andra sidan har jag ju suttit mer eller mindre isolerad med mig själv i snart fyra års tid i och med distansstudierna, med sommaravbrott för jobbande som en gnu ist. Nåt socialt liv har jag inte haft mycket av på nästan fem år. Kanske inte så konstigt att man börjar tycka att det är sjukt jobbigt att ha folk omkring sig, jag som alltid trivts med det innan.

Nä ha det!