Lisa Edwards tror inte sina öron när hon får jobbsom chefredaktör på den nystartade tidningen Collen i Dublin istället för att bli befordrad till konsernens flaggskepp i New York. Hon känner sig förvisad till världens ände men erkänner det inte för någon. Lisas nya assistent Ashling är hennes raka motsats. En liten Fröken-Fixar allt, med handväskan full av bra-att-ha-saker. Ashlings bästa vänninna Clodagh är gift me drömprinsen, har två barn och bor i ett fantasktiskt husså varför är hon inte nöjd?

Bara för att bryta av mitt enahanda tjatande om böcker blir det ett inlägg om något helt annat idag, som omväxling.

 Det där med att ha bil är något för sig. Särskilt om man bor hemma hos oss där ingen i hushållet har något som helst tekniskt sinne över huvudtaget. Ta bara den gången för ett par veckor sen, då vi vart på andra sidan stan och handlat lite. Vår plan var att åka hem med varorna för att sedan åka på utflykt. Det blev inte mer än plan det där med utflykten. På väg hem lägger bilen helt sonika av. Vid ett trafikljus. I stans mest trafikerade korsning. Jättekul. En vänlig man hjälpte oss att knuffa upp bilen på trottoaren så vi i alla fall slapp stå mitt i en korsning i rusningstrafiken. Bilen var såklart stendöd, det hände absolut ingenting när jag vred om nyckeln. Mer än att hela instrumentbrädan blinkade skrikande rött. Jaha. Ut med varningstriangel och börja ringa runt för att se om någon kunde hjälpa oss, dvs mig och sambon, att bogsera bilen till verkstad. Men såklart var folk på jobbet och kunde inte. Eller hade sina barn som skulle skjutsas lite varstans. Utom en bekant. Men han har varken bil eller körkort. Ringde honom för att fråga om han kände någon som kunde hjälpa oss. Vilket han naturligtvis inte gjorde. Däremot blev sagda bekant fundersam över hur det skulle bli med hans storhandling följande vecka. Eftersom vi brukar hjälpa honom med den. Jomen visst. Vi står mitt i en korsning, med en stendöd bil, får inte tag på någon som kan hjälpa oss, har ett paket Bregott som vid det laget flyter runt i en enda sörja och fryst fisk som inte längre är särskilt fryst i den numera rätt kokheta bilen. Den bekantes storhandling känns ju knappast som det som ligger på top-tio-listan just då.

Hur som helst, efter att ha ringt alla vi kommit på att ringa och står och funderar på vad vi ska ta oss härnäst kommer två killar fram och undrar vad som står på. Vi diskuterar lite över vilket fel det kan vara på bilen och de föreslår att vi ska försöka knuffa igång den, ifall det skulle falla sig så att det hade med startmotorn att göra. Sagt och gjort, så sätter jag mig bakom ratten, medan sambon och de två killarna puttar på bilen. Klart den startade. Denna briljanta ide att knuffa igång den hade slagit varken mig eller min lika tekniskt ointresserade karl. De två hjälpsamma killarna rekommenderade dock att inte stänga av bilen igen innan vi kommit till verkstan. Dagens ros till dessa två i alla fall. Det bar iväg hem med flytande Bregott, upptinad fisk och övriga varor, så iväg till verkstan. Väl där tittade vår vän bilmekanikern igenom hela motorn och provstartade den ett antal gånger. Utan några som helst problem. Bilen snurrade som en klocka och vår mekaniker kunde inte hitta några fel alls. Roligare kan man ju lugnt ha än att först stå mitt i en korsning med en död bil för att sedan komma till verkstan med en plötsligt helt fungerande bil. Pinsamt vill jag lova. Ännu mer pinsamt när bilen ett par veckor senare går genom besiktningen helt utan anmärkningar.

Nobelpristagaren Axel Ragnerfeldt har allt han nånsin kunnat drömma om. Älskad och beundrad för sina böcker kan han se tillbaka på ett långt liv kantat av framgång och respekt. Han är arbetarsonen som tack vare sin flit och sina uppoffrande föräldrar blev en nationalikon för hela det svenska folket, en man vars ryktbarhet skulle bli så stor att ingen i hans närhet kunnat undgå att påverkas av den. Men vägen till framgång är sällan rak och giganter kastar ofta djupa skuggor. När en ensam åldring avlider sätts ett ödestigert händelseförlopp igång, och uppgifter om en långt mörkare historia än den ljusa framgångssagan börjar sippra fram. En historia som rymmer fasansfulla hemligheter, svek, lögner och död.

Ännu en chiclit-bok av den populära författaren, denna gång i förlagsbranchen. Tre kvinnor; den litterära agenten Jojo, författaren Lily och festfixaren Gemma. Keyes är som vanligt humoristisk och träffsäker när hon beskriver de tre kvinnorna och deras liv, med problem med mammor, kollegor och pojkvänner.

En ljus försommarnatt kastar sig en kvinna in i sin bil med blodiga händer och sin son i baksätet. Hon flyr till det enda trygga ställe och känner till, ön Gråskär i Fjällbackas skärgård. Ett par dygn senare hittas en man mördad i sin lägenhet. Han var kommunens nye ekonomichef som efter många år återvänt till barndomens Fjällbacka. En skötsam och vänlig man men när polisen börjar utreda fallet dyker en rad hemligheter upp. Det visar sig att han besökt Gråskär kvällen innan han mördas. I folkmun kallas ön Gastholmen och har alltid omgärdats av mörka rykten. Det sägs att de döda aldrig lämnar ön och att de har något att berätta för de levande.

Maj-Britt är 55 år och gravt överviktig. Hon har vägrat lämna sin lägenhet i 30 år. Med hjälp av mat och tv har hon lyckats förtränga sitt förflutna. Monika, 38, är en ambitiös chefsläkare som försöker fylla sitt känslomässiga tomrum med yttre framgång. Till det yttre är de två kvinnorna så olika som man kan vara. En sak har de dock gemensamt - den ständiga flykten från sina inre demoner. Ett brev och en tragisk olycka återuppväcker onda minnen som till slut tvingar dem att konfrontera det de gjort allt för att glömma. Men det är först när de båda främlingarna möts som allt ställs på sin spets. Går det att försonas med det förflutna, med skulden och skammen? Eller måste något offras på vägen? En bok om rädslans makt, sträng religiös uppfostran och förbjuden sexualtitet. Och om skammen att aldrig ha känt sig älskad.